Viktigast av allt är kärleken. Kärleken till dig själv.

Jag har alltid haft en passion för människors välmående. Människor som på ett eller annat sätt inte mår bra psykiskt, som har låga tankar om sig själva och som upplever att de inte har något att bidra med. Jag vill genast finnas till hands och hjälpa dem må bättre. Jag vet inte varför jag reagerar så. Men det är väl någon genetisk, primitiv känsla av att vilja ta om hand. För alla förtjänar ju att må bra. Alla förtjänar att inse sitt eget potential och sitt eget värde. 

En av de viktigaste saker jag dock lärt mig av dessa människor är att man aldrig kan hjälpa någon som inte vill ha någon hjälp. Trots att de förmodligen behöver den. Och oftast har jag svårt att visa hänsyn till detta också. Vilket jag måste jobba på. Människor vill ha kontroll och tar stolthet i att vara självständiga och välja själva hur de ska leva sitt eget liv. Utan hjälp. Så vem är jag att klampa in i deras sfär och tala om för dem hur de ska tänka, känna och leva? 

Trygghet är något som alla eftersträvar på något sätt och allt som är nytt och främmande upplevs som läskigt. Jag tror att det är lätt att fastna i ett självdestruktivt och självömkande beteende, och tänk. Har man lärt sig att hantera tillvaron på ett visst sätt så är det lätt att känna sig trygg i det. Vare sig det är sunt eller ej. Och är det då något, eller någon, som utmanar ens syn på tillvaron är det lätt att känna sig hotad. Förändringen som krävs för att må bättre måste komma från en själv. Det är då den sker på riktigt. Det enda man kan göra som närstående, coach, PT eller liknande är bara att vara där. Bekräfta och stötta, utan att lägga in egna värderingar och åsikter, ställa öppna frågor och på så sätt kanske leda personen till någon insikt själv. 

Jag har genom livet inte haft särskilt mycket tur när det kommer till kärlek. Eller som jag insett på senare år - haft ett mönster när det kommer till vilken typ av människa jag dras till. För två år sen utsattes jag för något som fick mig att totalt omvärdera hela min syn på mig själv. Situationen som uppstod var den värsta jag upplevt känslomässigt i sig men blev också Droppen av en rad liknande händelser och mitt hjärta blev krossat hårdare än någonsin tidigare. Mitt i all smärta jag upplevde då skrev jag den här texten på Instagram:

"Whether it's the body, the job, the self confidence or the love you've always wanted you'll never have it if you don't work for it. If you never go outside your comfort zone you'll never grow as a person. If you never take risks and make difficult choices, how scary and how unsure the outcome may be, you will never go anywhere. If you're unhappy with who you are or your situation, stop lying to yourself and stop making excuses and trying to find reasons not to change. Stop taking the easy way out. Get off your ass and just do it! If you're given the chance for something great, take it! Don't be afraid. The way you act reflects on the way you think about your self. If you don't think you're worth something you're going to act by pushing it away. You, and only you, are responsible for your happiness. You, and only you, are the one that can make the changes. You just have to know that you're worth it. That you are worth the fight. If you don't believe you're worth your dream, you'll never have it."

Jag skrev den med en annan person i åtanke då. Men mer eller mindre undermedvetet skrev jag den nog lika mycket till mig själv. Jag började inse att jag, och bara jag, är ansvarig för min egen lycka. Ingen annan. Idag vet jag att jag kan göra mig själv lycklig igen, oavsett vad som händer. Jag har lärt mig att ganska tydligt se vad som är mitt och vad som är andras och tar inte längre allt personligt. Jag har gjort en stor inre resa dessa två åren och jag är otroligt tacksam för allt jag gått igenom. Annars hade jag inte varit den jag är idag. En person jag är stolt över.

Man kan inte alltid välja omständigheterna i sitt liv. Man kan inte alltid hjälpa vad som händer, vad man blir utsatt för och hur andra väljer att bete sig mot en. Men man kan välja hur man hanterar det. Vill man sitta där med offerkoftan på och tycka synd om sig själv, fortsätta i samma mönster och göra samma val  (misstag) nästa gång? Eller vill man ta lärdom av sina erfarenheter, välja att inte låta dem definiera eller hindra en, och växa som människa? 

Känslor uppstår per automatik beroende på vilket situation du hamnar i och vad du har varit med om tidigare. Uppstår det då en negativ känsla är det lätt att försvarsmekanismer sätter igång. Och det är inget konstigt med det. För som en klok tjej jag följer på Instagram skrev i sin blogg - "När en bekant känsla infinner sig i kroppen uppstår den, vare sig vi vill eller inte. Konsten är att kunna hantera känslorna, förstå varför man känner som man gör, vilja förändra det och vara ärlig mot personen du träffar"

Jag tror mycket på tankens kraft. Som man tänker är så det blir. Om man till exempel tänker och oroar sig för mycket kring något så kan man i stället skapa problem som inte fanns där från början. Känslor må huvudsakligen uppstå från tidigare erfarenheter och beteendemönster. Men för att bryta ett beteendemönster krävs det att medvetandegöra det, vilja förändra det och därifrån, med hjälp av tankar, bryta beteendet. 

Den viktigaste och mest konstanta relationen man någonsin kommer ha är den med sig själv. Och jag tror det är viktigt att lära sig bli lycklig på egen hand först. Att kunna vara lycklig utan direkt anledning.
Om man inte älskar sig själv kommer det bli svårt för andra att älska en. Och svårt för en själv att älska andra. 

Jag anser att man väljer hur man ser på sig själv, världen och människorna runt omkring sig. Både medvetet och omedvetet. Ju osäkrare man är och ju mer man fokuserar på sina egna fel och brister är det lätt att det även är det man fokuserar på hos andra. Det är väl en typ av försvarsmekanism. För att slippa att ensam känna sig fel, värdelös och otillräcklig så hittar man det som man upplever som fel hos andra. Och framför allt det som man upplever att andra gör fel mot en själv. 

Men man ska aldrig straffa någon annan för sina egna osäkerheter. Bara för att man ser på dig själv på ett visst sätt eller har blivit utsatt för människor som inte vill en väl betyder inte det att nästa person är eller tycker likadant. Jag har träffat på personer som gärna försökt ändra de i sin omgivning, för att slippa ändra på sig själva. För att de inte förstår att lösningen på det problem de upplever oftast ligger hos dem själva. "The problem is not the problem. The problem is your attitude about the problem" som Jack Sparrow sa. Och förr gjorde jag allt för att ändra på mig själv med hänsyn till dem som tyckte jag var eller gjorde fel. 

Men hur mycket man än försöker vara dessa människor till lags så kommer det aldrig att räcka till. För så länge de kanske upplever sig otillräckliga för andra så kommer man själv förmodligen alltid vara otillräcklig för dem. Men man ska aldrig behöva kompromissa om den man är av hänsyn till någon annan. Man ska aldrig behöva kompromissa om sitt eget välmående och sin egen lycka. Och inte låta någon annans subjektiva uppfattning om en själv definiera vem man är. 

För faktum är ju att ingen är perfekt. Alla har fel och brister. Alla gör misstag. Livet är en berg-och-dalbana och det går inte att helt undvika att försättas i jobbiga situationer då och då. Så varför fokusera på det som är dåligt, hos sig själv, andra och i livet överlag, när man kan fokusera på det som är bra?

Alla är, tänker och beter sig olika. Alla utgår först och främst från sig själva och alla visar känslor på olika sätt. Det tar tid att lära känna någon, både sig själv och andra. Och det tar tid för någon att lära känna en själv. Men är någon man bryr dig om genuint intresserad av att lära känna en. Våga då släppa in. Tänk på att det har tagit hela ditt liv hittills att lära känna och förstå dig själv så mycket som du gör just nu. Så förvänta dig inte att det ska ta någon annan ens en bråkdel av den tiden att lära känna dig. Våga ha tillit och låta det ta tid. 

Jag tror att först när man lär sig att älska och respektera sig själv så kommer man vara helt redo att både ge och ta emot den kärlek man egentligen är värd. Det är inte lätt. Inte lätt nånstans. Men oj, vad det är värt det. Det krävs dagligt arbete att börja älska och förlåta sig själv. Men man blir bra på det man gör och med tiden blir det lättare. Det krävs att man varje dag talar till sig själv i positiva termer och fokuserar på det som är bra med den man är och det man har att ge. Det handlar inte om att intala sig själv något. Det handlar om att ändra perspektiv, attityd till och synsätt på sig själv. Bli din egen bästa vän så behöver du aldrig känna dig ensam :)

Ta hand om er! 

Plötsligt händer det

Det räckte visst med att bara tänka ordet förändring så dök det upp en. Dock inte på jobbfronten som jag tänkte först, utan på ett helt annat plan... Mer säger jag inte om det förrän jag vet mer ;).
Any way! Det har skett förändringar i träningen också. Roliga sådana! Efter en av skoldagarna förra helgen var vi fem pers från klassen som drog till gymmet och körde ett benpass ihop. Mina benpass har det senaste knappa året bestått av mestadels högreps och isolerade gluteus och hamstringsövningar. Maxade senast i april förra året i både knäböj och benpress, 75kg resp 400kg, och har inte gett mig på nått mer försök sen dess. Har helt enkelt inte varit intresserad av det. Men förra lördagen blev jag så pepp av gymmiljön och mina klasskamrater som ju har precis samma passion som jag så jag gav mig helt enkelt på att lyfta så mycket jag orkade i knäböj.
Jobbade mig uppåt mot 70 kilo först som kändes relativt lätt ändå. Blev säkert 10 resps på den vikten, vilket var en cool känsla! Med hjälp av passning från en klasskamrat klarade jag sedan 8 reps på 80 kilo på egen hand. Blev så glad att jag hoppade runt och jublade :D! Efter det var jag liksom nöjd! Behövde inte köra mer kändes det som. Men ville ändå testa lite tyngre ändå när jag insåg hur många reps jag faktiskt klarat av, vilket resulterade i en 5:a på 85! Hade jag testat hade jag säkert kunnat trycka upp 90 kilo en gång också. Men nästa gång så :)!

Resten av passet blev inte så där jätteseriöst men körde i alla fall lite sumomark, som jag börjat gilla riktigt mycket, stående och liggande hamstrings och lite vader.

I skolan förra helgen hade vi kurs i Hälsoprofilsbedömning. Vi fick lära oss att ta blodtryck och göra konditionstest på varandra. Riktigt kul och inspirerande helg! Hade själv tydligen väldigt bra kondition. Nästan det dubbla av det godkända värdet. Får nog tacka all cardioträning jag faktiskt tagit in den senaste tiden, i olika varianter. Grit-passen har nog vart till stor hjälp både för konditionen och ökningen i knäböjen. Och det gör min fysik väldigt gott. Håller svullnaden jag annars kan dra på mig rätt snabbt i schack och de detaljer jag saknat nu under vintern börjar komma fram igen.

Denna veckan startades med just ett Grit-pass. Ett väldigt tidigt sådant, kl 7 på morgonen. Men känner mig utvilad efter en lugn helg så det var bara att köra :). Om ett par timmar är det dags för lite jobb innan jag sticker till Dansforum ikväll för min favoritcardio: Hophop!

Bye for now! Och glöm inte att kika in på min instagram (@mika_alida) där jag är bättre på att uppdatera än här :P.

Förändring

Har haft mycket i huvudet det senaste och inte riktigt varit samlad nog för ett inlägg. Men nu kände jag att det gått för lång tid igen :).
Det som upptagit mycket av mina tankar är min nuvarande situation. Mina rutiner. Min arbetssituation. Och hur trött jag är på dem just nu! Jag behöver en förändring. Och det väldigt snart. Men jag brukar funka så. Jag kan komma in i en rutin, lunka på i den väldigt länge tills det plötsligt tar stopp och jag gör en förändring direkt. Jobbet har jag ju kvar till sista september i år men att fysiskt ta sig till en plats man redan mentalt är borta från är väldigt energikrävande. Så för att inte blir bitter och deprimerad så ska jag börja söka nya jobb redan nu. Jag behöver ett miljöombyte! Jag behöver träffa nya människor. Se nya ansikten. Gå utanför min trygghetszon och utvecklas. Ansvaret för denna förändring ligger ju hos mig som tur är så det är bara för mig att ta tag i det :). Det är väl en härlig känsla? Att veta att man själv bär ansvaret för sin egen lycka..

I övrigt då? Har börjat deffa nu sen början av mars. Väger mig ju inte men kände att jag gick upp del efter jul och började känna mig obekväm. De få gånger jag vägde mig under hösten så låg jag på 70-71kg men lär kommit över 75kg nu i början av året. Väger mig varje dag nu under deffen för att se förändringen (inte för att jag bryr mig om vad det står) och har lyckats tappa ca 3 kg sen i början av mars. Känns som en väldigt bra takt. Blir ju mer nu i början då en del vätska släpper med. Tänker att jag ska köra fram till slutet på maj, om jag orkar, och se vart det bär hän. Känner mig piggare och lättare i kroppen och de humörsvängningar jag haft det senaste har lagt sig. Är ju inte expert på något sätt men upplever mig mer "hormonell" när jag går upp i vikt.

Idag är det ben som står på schemat! Har inte tränat hela ben på länge nu, bara isolerade hamstrings och gluteusövningar i samband med någon annan muskelgrupp. Men är lite rädd att förlora volym i benen under deffen så det får bli ett helbenspass i veckan igen. Dessutom är det ju kul men benpass! Nej, jag är inte ironisk ;).

Huggs and kisses och på återseende!

Kontroll

Har haft tre otroligt inspirerande dagar uppe i Stockholm i helgen med skolan. Vi har fått föreläsningar om allt från kost till programplanering till beteendevetenskap. Just beteendevetenskapen kom väldigt lägligt för mig då jag haft mycket funderingar själv det senaste. Har mycket tankar som snurrar just nu så förvänta er inte något särskilt sammanhängande inlägg ;), men känner att jag vill skriva ner dem.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av beteendevetenskap. Analyserar per automatik människor jag finner intressanta och funderar över vad som har gjort de personerna till dem de är. Vad har de i ryggsäcken? Vad har de för erfarenheter som format dem? Men lika mycket (om inte mer) som jag är intresserad av andra människors beteende är jag nyfiken på mig själv och mitt sätt att förhålla mig till situationer och i relationer till andra människor.

Vi pratade bland annat om att människor gärna vill ha kontroll över sitt liv och sin egen tid. Och hur defensiva vi blir när någon försöker frånta oss den kontrollen. Det här kontrollbehovet kan uttrycka sig på så många olika sätt upplever jag. Jag har haft människor i mitt liv som gärna vill kontrollera andra för att passa deras behov. Personer som på ett eller annat sätt har lärt sig att försöka manipulera andra till att bete sig som de vill. Jag har mer eller mindre fått göra slut med människor i min närhet som jag insett betett sig på det här sättet. Som försökt manipulera mig till att passa deras liv och behov genom att försöka ge dåligt samvete på ett eller annat sätt. Jag insåg plötsligt hur mycket jag lät de kontrollera mitt liv och var helt enkelt tvungen att kasta ut dem.

Har funderat en del på hur jag gör för att ha kontroll på mitt liv och in tid. På senare år har jag blivit mer och mer av en ensamvarg och håller mig mycket för mig själv. Mycket för att jag är sån som person men också för att jag känt att det varit mitt sätt att skydda mig själv. Jag och min bästa vän har pratat mycket om just det där. Om destruktiva beteenden och hur man gör för att skydda sig själv från det. Hon har haft svårt att vara ensam då hennes destruktiva beteende handlar om att skada sig själv. Jag har hellre hållit mig för mig själv eftersom mitt destruktiva beteende handlat om att involvera mig med människor som skadar mig. Så hon har behållt kontrollen genom att hålla sig sysselsatt och social och jag har behållit kontrollen genom att hålla mig för mig själv och inte släppa in vem som helst.

Jag tror man gärna dras till personer som antingen är ens raka motsatts, för att de har något man saknar, eller så dras man till de som är rätt lika en själv, just för att man kan känna igen och identifiera sig med dem. Jag har en tendens till att dras till människor som gärna är lite som jag nu för tiden. Som är rätt tuffa och hårda på ytan och inte släpper in andra människor så lätt. Men som, när man får en liten liten glimt av vad som döljer sig under ytan, nog är väldigt mjuka och känsliga därunder. Jag upplever att folk generellt är väldigt obekväma med att visa den sidan. Rädda för att vara svaga. Det är dock en styrka enligt mig. Att våga vara svag.

Jag blev så himla glad när en klasskompis på PTutbildningen berättade att han medvetet har tränat sig till att kunna gråta. För att han har förstått att det är nyttigt för både kropp och själ att få ut känslor på det sättet. Att en 20årig kille säger så värmer mitt hjärta något enormt! Jag har alltid varit sådan som kan gråta när jag är ledsen och har inga problem med det men jag har förstått att det är många som känner sig väldigt obekväma med det och helst aldrig gråter. Men det är väl en annan typ av kontroll skulle, att inte låta sig styras av sina känslor. Att hellre stöta bort och ignorera negativa (och positiva, beror på hur de tolkas av personen) känslor än att låta de ta över för stunden. Det är nog lättare att vara ärlig om och kunna uttrycka känslor som glädje och ilska, men när det kommer till känslor som sorg, rädsla eller tillgivenhet blir det plötsligt betydligt mycket svårare. Hur kommer det sig egentligen? Den typen av kontroll tror jag är väldigt viktig att lära sig att släppa oftare än många gör. Jag tror på att kropp och psyke hänger ihop väldigt mycket och om man inte släpper ut känslor så visar det sig fysiskt i stället. Som ångest till exempel. Tyvärr är det ju inte riktigt socialt accepterat att visa sig svag vilket nog gör att många undviker det.

Jag har alltid varit en väldigt stark och självständig tjej. Nästan till överdrift många gånger. Har haft svårt att be om hjälp eller stöd då jag oftast varit detta för andra i stället. Jag har samtidigt varit väldigt förstående och alldeles för tolerant mot människor som har en tendens att utnyttja sådant för egen vinning. För snäll hade nog många sagt. Jag kallar det mer för att välja att se det goda i alla. Nu på senare år har jag dock lärt mig att verkligen stå upp för mig själv och inte ta skit. Bara för att jag kan förstå vad som ligger bakom och varför vissa människor beter sig illa betyder inte det att jag ska ta vad som helst. Jag har lärt mig att förstå mitt eget värde!
Det är okej att inte vara stark jämt. Det är okej att vara mänsklig och att inte alltid klara allt själv, utan att faktiskt be om hjälp. Det är okej att gråta, att skratta, att bryta ihop, att må dåligt, att vara knasig, att leka, att visa ömhet. Det är ju det som gör oss till människor. Det är mitt nya och betydligt mycket mer sunda sätt att ha kontrollen över mig själv och mitt liv. Jag tar inte åt mig av saker på samma sätt som förut och låter det rinna av mig i en mycket större utsträckning. "The less fuck you give, the happier you get" som det sägs. Jag är en generellt väldigt mycket lyckligare person numer just därför. Jag vet vem jag är och vad jag är värd och det enda jag egentligen kan kontrollera i min tillvaro är min attityd till livet. Den kommer alltid vara positiv och med siktet på möjligheter.

Som man bäddar får man inte sova.

Vid det här laget vet jag ju hur viktigt vila är när man tränar mycket. Det är då kroppen repareras och byggs upp större och starkare än innan. Varför har jag då så svårt att lägga tillräckligt med tid på just vila? Och framförallt kvalitativ vila. Under mina tidiga skiftveckor på jobbet har jag tyvärr kommit in i en vana att cykla hem och somna i soffan direkt efter jobbet, träna sent och sen inte komma i säng förräns jag inte har mer än ca 5 timmars sömn framför mig innan jag behöver gå upp igen. Detta resulterar i att jag sällan kommer in i djupsömnen under natten utan vaknar upp lätt och ganska ofta. När klockan väl ringer är jag lika väck som en klubbad säl och det håller i sig hela dagen..

Sliten tjej

Idag vaknade jag upp med ont i halsen som höll i sig hela dagen på jobbet. Kände mig mer och mer hängig och frös nått förjävligt. Att jag jobbar i ett kyllager gör ju inte saken lättare heller (är jag glad att jag fått sparken? Oja!). Det blev till att kompa ett par timmar och gå hem och däcka i soffan. Hade ju hellre gått på Grit-passet jag bokat idag men är jag piggare i morgon kör jag ett själv i stället.

Har ju bestämt mig för att dra ner på kalorierna och börja deffa lite lätt och då är vilan ännu viktigare. Det blir skärpning med de här dåliga vanorna och läggdags innan 22 i fortsättningen!

Nu: lååååång, vaaaaarm dusch!
Köss på er!

Kärleken till mjölksyra

Har fått till en rätt bra träningvecka ändå, trots dåligt med sömn.
Har inte blivit mer än ca 5 timmar per natt i 8 dagar på raken från förra helgen men tog igen lite nu under lördag och söndag. Har sovit länge på mornarna och även somnat i soffan under eftermiddagarna :D. Har oftast mycket att göra på dagarna och trivs bra med det men då och då är det skönt att ha en helt oplanerad helg och bara ligga och dega i soffan och kolla på dåliga serier.

Dagens axelpass avslutades med högintensiv intervall träning (hiit) i form av plyometriska övningar så som squat jumps, skidhopp, box hopp och lite sånt. Ger en helt galen mjölksyra för någon som mig som sällan kör sån typ av träning annars. Men har börjat älska känslan både under och efter sånna pass så kommer helt klart lägga in det i träningen från nu. Har gått på några av LesMills nya Grit-pass nu på senaste och har fått mersmak! Har ju kört väldigt mycket byggträning dessa snart 2 åren sen jag började med styrketräningen seriöst och tycker ändå att jag har fått upp en rätt bra volym på de flesta kroppsdelar. Nu vill jag bara finslipa vissa partier och skala av lite fett egentligen. Och eftersom jag kräks på långdragen tråkcardio så tror jag Grit-passen och egen plyoträning kan göra mycket där. Behöver få in lite ny typ av träning också, för att hålla motivationen uppe :).

Nu blir det en lång hemma-spa-dusch innan sängen.
Pössåkram!

Tja tja bloggeeen!

Tänkte jag skulle blåsa liv i skrivandet igen! Det har hänt en hel del sen sist och har inte haft någon motivation till att engagera mig i bloggandet men nu börjar det lugna ner sig och rulla på som vanligt så, I'm back :).

Så vad har hänt?
1. Jag har blivit varslad från mitt jobb (Arla) sen 13 år tillbaka. I oktober fick vi veta att hela verksamheten ska lägga ner här i stan och flyttas till ett annat mejeri. Personligen upplever jag det inte som en större katastrof än att tryggheten försvinner och att jag helt enkelt får satsa helhjärtat på PTyrket och fitnessvärlden sen när jag är klar. Även om jag varit där länge så har jag aldrig haft en tanke på att stanna där livet ut. Och trots att det känns lite läskigt så tror jag att det här är precis vad jag behöver!
2. Jag har startat min PTutbildning! Hur kul som helst! Kan ju mycket sen innan när det kommer till det praktiska men lär mig mycket om hur jag ska träna smart och tänka som PT. Har precis avslutat period 4 av 9 så har en bit kvar innan jag kan börja söka jobb. Men är kvar på Arla till 30 september så är ju ingen jättebrådska än.
3. Min bästa vän sen 30 år tillbaka har blivit mamma och jag har blivit världens stoltaste gudmor till en underbar liten kille!

Vad gäller träningen så flyter den på bra också! Hittade tillbaka balansen under hösten och svullnaden jag haft i både magen och kroppen släppte. Otroligt skönt! 2013 blev ett år där jag nog testade på allt man kan komma på. Både inom träning och kost. Men det var först när släppte hysterin kring att hitta det mest optimala för min kropp som jag faktiskt hittade det. Den där berömda balansen. Nu tränar och äter jag precis hur jag vill och har aldrig mått bättre, både fysiskt och psykiskt. Jag tillåter mig allt vilket har gjort min relation till mat mycket mer sund. Jag är långt ifrån min bästa form men att vara trygg i mitt eget skinn är en av de bästa framgångarna jag haft sen jag började träna så här.

Det får räcka för ikväll! Gonatt och sov gott :)