Jag har alltid varit väldigt intresserad av beteendevetenskap. Analyserar per automatik människor jag finner intressanta och funderar över vad som har gjort de personerna till dem de är. Vad har de i ryggsäcken? Vad har de för erfarenheter som format dem? Men lika mycket (om inte mer) som jag är intresserad av andra människors beteende är jag nyfiken på mig själv och mitt sätt att förhålla mig till situationer och i relationer till andra människor.
Vi pratade bland annat om att människor gärna vill ha kontroll över sitt liv och sin egen tid. Och hur defensiva vi blir när någon försöker frånta oss den kontrollen. Det här kontrollbehovet kan uttrycka sig på så många olika sätt upplever jag. Jag har haft människor i mitt liv som gärna vill kontrollera andra för att passa deras behov. Personer som på ett eller annat sätt har lärt sig att försöka manipulera andra till att bete sig som de vill. Jag har mer eller mindre fått göra slut med människor i min närhet som jag insett betett sig på det här sättet. Som försökt manipulera mig till att passa deras liv och behov genom att försöka ge dåligt samvete på ett eller annat sätt. Jag insåg plötsligt hur mycket jag lät de kontrollera mitt liv och var helt enkelt tvungen att kasta ut dem.
Har funderat en del på hur jag gör för att ha kontroll på mitt liv och in tid. På senare år har jag blivit mer och mer av en ensamvarg och håller mig mycket för mig själv. Mycket för att jag är sån som person men också för att jag känt att det varit mitt sätt att skydda mig själv. Jag och min bästa vän har pratat mycket om just det där. Om destruktiva beteenden och hur man gör för att skydda sig själv från det. Hon har haft svårt att vara ensam då hennes destruktiva beteende handlar om att skada sig själv. Jag har hellre hållit mig för mig själv eftersom mitt destruktiva beteende handlat om att involvera mig med människor som skadar mig. Så hon har behållt kontrollen genom att hålla sig sysselsatt och social och jag har behållit kontrollen genom att hålla mig för mig själv och inte släppa in vem som helst.
Jag tror man gärna dras till personer som antingen är ens raka motsatts, för att de har något man saknar, eller så dras man till de som är rätt lika en själv, just för att man kan känna igen och identifiera sig med dem. Jag har en tendens till att dras till människor som gärna är lite som jag nu för tiden. Som är rätt tuffa och hårda på ytan och inte släpper in andra människor så lätt. Men som, när man får en liten liten glimt av vad som döljer sig under ytan, nog är väldigt mjuka och känsliga därunder. Jag upplever att folk generellt är väldigt obekväma med att visa den sidan. Rädda för att vara svaga. Det är dock en styrka enligt mig. Att våga vara svag.
Jag blev så himla glad när en klasskompis på PTutbildningen berättade att han medvetet har tränat sig till att kunna gråta. För att han har förstått att det är nyttigt för både kropp och själ att få ut känslor på det sättet. Att en 20årig kille säger så värmer mitt hjärta något enormt! Jag har alltid varit sådan som kan gråta när jag är ledsen och har inga problem med det men jag har förstått att det är många som känner sig väldigt obekväma med det och helst aldrig gråter. Men det är väl en annan typ av kontroll skulle, att inte låta sig styras av sina känslor. Att hellre stöta bort och ignorera negativa (och positiva, beror på hur de tolkas av personen) känslor än att låta de ta över för stunden. Det är nog lättare att vara ärlig om och kunna uttrycka känslor som glädje och ilska, men när det kommer till känslor som sorg, rädsla eller tillgivenhet blir det plötsligt betydligt mycket svårare. Hur kommer det sig egentligen? Den typen av kontroll tror jag är väldigt viktig att lära sig att släppa oftare än många gör. Jag tror på att kropp och psyke hänger ihop väldigt mycket och om man inte släpper ut känslor så visar det sig fysiskt i stället. Som ångest till exempel. Tyvärr är det ju inte riktigt socialt accepterat att visa sig svag vilket nog gör att många undviker det.
Jag har alltid varit en väldigt stark och självständig tjej. Nästan till överdrift många gånger. Har haft svårt att be om hjälp eller stöd då jag oftast varit detta för andra i stället. Jag har samtidigt varit väldigt förstående och alldeles för tolerant mot människor som har en tendens att utnyttja sådant för egen vinning. För snäll hade nog många sagt. Jag kallar det mer för att välja att se det goda i alla. Nu på senare år har jag dock lärt mig att verkligen stå upp för mig själv och inte ta skit. Bara för att jag kan förstå vad som ligger bakom och varför vissa människor beter sig illa betyder inte det att jag ska ta vad som helst. Jag har lärt mig att förstå mitt eget värde!
Det är okej att inte vara stark jämt. Det är okej att vara mänsklig och att inte alltid klara allt själv, utan att faktiskt be om hjälp. Det är okej att gråta, att skratta, att bryta ihop, att må dåligt, att vara knasig, att leka, att visa ömhet. Det är ju det som gör oss till människor. Det är mitt nya och betydligt mycket mer sunda sätt att ha kontrollen över mig själv och mitt liv. Jag tar inte åt mig av saker på samma sätt som förut och låter det rinna av mig i en mycket större utsträckning. "The less fuck you give, the happier you get" som det sägs. Jag är en generellt väldigt mycket lyckligare person numer just därför. Jag vet vem jag är och vad jag är värd och det enda jag egentligen kan kontrollera i min tillvaro är min attityd till livet. Den kommer alltid vara positiv och med siktet på möjligheter.
