Viktigast av allt är kärleken. Kärleken till dig själv.

Jag har alltid haft en passion för människors välmående. Människor som på ett eller annat sätt inte mår bra psykiskt, som har låga tankar om sig själva och som upplever att de inte har något att bidra med. Jag vill genast finnas till hands och hjälpa dem må bättre. Jag vet inte varför jag reagerar så. Men det är väl någon genetisk, primitiv känsla av att vilja ta om hand. För alla förtjänar ju att må bra. Alla förtjänar att inse sitt eget potential och sitt eget värde. 

En av de viktigaste saker jag dock lärt mig av dessa människor är att man aldrig kan hjälpa någon som inte vill ha någon hjälp. Trots att de förmodligen behöver den. Och oftast har jag svårt att visa hänsyn till detta också. Vilket jag måste jobba på. Människor vill ha kontroll och tar stolthet i att vara självständiga och välja själva hur de ska leva sitt eget liv. Utan hjälp. Så vem är jag att klampa in i deras sfär och tala om för dem hur de ska tänka, känna och leva? 

Trygghet är något som alla eftersträvar på något sätt och allt som är nytt och främmande upplevs som läskigt. Jag tror att det är lätt att fastna i ett självdestruktivt och självömkande beteende, och tänk. Har man lärt sig att hantera tillvaron på ett visst sätt så är det lätt att känna sig trygg i det. Vare sig det är sunt eller ej. Och är det då något, eller någon, som utmanar ens syn på tillvaron är det lätt att känna sig hotad. Förändringen som krävs för att må bättre måste komma från en själv. Det är då den sker på riktigt. Det enda man kan göra som närstående, coach, PT eller liknande är bara att vara där. Bekräfta och stötta, utan att lägga in egna värderingar och åsikter, ställa öppna frågor och på så sätt kanske leda personen till någon insikt själv. 

Jag har genom livet inte haft särskilt mycket tur när det kommer till kärlek. Eller som jag insett på senare år - haft ett mönster när det kommer till vilken typ av människa jag dras till. För två år sen utsattes jag för något som fick mig att totalt omvärdera hela min syn på mig själv. Situationen som uppstod var den värsta jag upplevt känslomässigt i sig men blev också Droppen av en rad liknande händelser och mitt hjärta blev krossat hårdare än någonsin tidigare. Mitt i all smärta jag upplevde då skrev jag den här texten på Instagram:

"Whether it's the body, the job, the self confidence or the love you've always wanted you'll never have it if you don't work for it. If you never go outside your comfort zone you'll never grow as a person. If you never take risks and make difficult choices, how scary and how unsure the outcome may be, you will never go anywhere. If you're unhappy with who you are or your situation, stop lying to yourself and stop making excuses and trying to find reasons not to change. Stop taking the easy way out. Get off your ass and just do it! If you're given the chance for something great, take it! Don't be afraid. The way you act reflects on the way you think about your self. If you don't think you're worth something you're going to act by pushing it away. You, and only you, are responsible for your happiness. You, and only you, are the one that can make the changes. You just have to know that you're worth it. That you are worth the fight. If you don't believe you're worth your dream, you'll never have it."

Jag skrev den med en annan person i åtanke då. Men mer eller mindre undermedvetet skrev jag den nog lika mycket till mig själv. Jag började inse att jag, och bara jag, är ansvarig för min egen lycka. Ingen annan. Idag vet jag att jag kan göra mig själv lycklig igen, oavsett vad som händer. Jag har lärt mig att ganska tydligt se vad som är mitt och vad som är andras och tar inte längre allt personligt. Jag har gjort en stor inre resa dessa två åren och jag är otroligt tacksam för allt jag gått igenom. Annars hade jag inte varit den jag är idag. En person jag är stolt över.

Man kan inte alltid välja omständigheterna i sitt liv. Man kan inte alltid hjälpa vad som händer, vad man blir utsatt för och hur andra väljer att bete sig mot en. Men man kan välja hur man hanterar det. Vill man sitta där med offerkoftan på och tycka synd om sig själv, fortsätta i samma mönster och göra samma val  (misstag) nästa gång? Eller vill man ta lärdom av sina erfarenheter, välja att inte låta dem definiera eller hindra en, och växa som människa? 

Känslor uppstår per automatik beroende på vilket situation du hamnar i och vad du har varit med om tidigare. Uppstår det då en negativ känsla är det lätt att försvarsmekanismer sätter igång. Och det är inget konstigt med det. För som en klok tjej jag följer på Instagram skrev i sin blogg - "När en bekant känsla infinner sig i kroppen uppstår den, vare sig vi vill eller inte. Konsten är att kunna hantera känslorna, förstå varför man känner som man gör, vilja förändra det och vara ärlig mot personen du träffar"

Jag tror mycket på tankens kraft. Som man tänker är så det blir. Om man till exempel tänker och oroar sig för mycket kring något så kan man i stället skapa problem som inte fanns där från början. Känslor må huvudsakligen uppstå från tidigare erfarenheter och beteendemönster. Men för att bryta ett beteendemönster krävs det att medvetandegöra det, vilja förändra det och därifrån, med hjälp av tankar, bryta beteendet. 

Den viktigaste och mest konstanta relationen man någonsin kommer ha är den med sig själv. Och jag tror det är viktigt att lära sig bli lycklig på egen hand först. Att kunna vara lycklig utan direkt anledning.
Om man inte älskar sig själv kommer det bli svårt för andra att älska en. Och svårt för en själv att älska andra. 

Jag anser att man väljer hur man ser på sig själv, världen och människorna runt omkring sig. Både medvetet och omedvetet. Ju osäkrare man är och ju mer man fokuserar på sina egna fel och brister är det lätt att det även är det man fokuserar på hos andra. Det är väl en typ av försvarsmekanism. För att slippa att ensam känna sig fel, värdelös och otillräcklig så hittar man det som man upplever som fel hos andra. Och framför allt det som man upplever att andra gör fel mot en själv. 

Men man ska aldrig straffa någon annan för sina egna osäkerheter. Bara för att man ser på dig själv på ett visst sätt eller har blivit utsatt för människor som inte vill en väl betyder inte det att nästa person är eller tycker likadant. Jag har träffat på personer som gärna försökt ändra de i sin omgivning, för att slippa ändra på sig själva. För att de inte förstår att lösningen på det problem de upplever oftast ligger hos dem själva. "The problem is not the problem. The problem is your attitude about the problem" som Jack Sparrow sa. Och förr gjorde jag allt för att ändra på mig själv med hänsyn till dem som tyckte jag var eller gjorde fel. 

Men hur mycket man än försöker vara dessa människor till lags så kommer det aldrig att räcka till. För så länge de kanske upplever sig otillräckliga för andra så kommer man själv förmodligen alltid vara otillräcklig för dem. Men man ska aldrig behöva kompromissa om den man är av hänsyn till någon annan. Man ska aldrig behöva kompromissa om sitt eget välmående och sin egen lycka. Och inte låta någon annans subjektiva uppfattning om en själv definiera vem man är. 

För faktum är ju att ingen är perfekt. Alla har fel och brister. Alla gör misstag. Livet är en berg-och-dalbana och det går inte att helt undvika att försättas i jobbiga situationer då och då. Så varför fokusera på det som är dåligt, hos sig själv, andra och i livet överlag, när man kan fokusera på det som är bra?

Alla är, tänker och beter sig olika. Alla utgår först och främst från sig själva och alla visar känslor på olika sätt. Det tar tid att lära känna någon, både sig själv och andra. Och det tar tid för någon att lära känna en själv. Men är någon man bryr dig om genuint intresserad av att lära känna en. Våga då släppa in. Tänk på att det har tagit hela ditt liv hittills att lära känna och förstå dig själv så mycket som du gör just nu. Så förvänta dig inte att det ska ta någon annan ens en bråkdel av den tiden att lära känna dig. Våga ha tillit och låta det ta tid. 

Jag tror att först när man lär sig att älska och respektera sig själv så kommer man vara helt redo att både ge och ta emot den kärlek man egentligen är värd. Det är inte lätt. Inte lätt nånstans. Men oj, vad det är värt det. Det krävs dagligt arbete att börja älska och förlåta sig själv. Men man blir bra på det man gör och med tiden blir det lättare. Det krävs att man varje dag talar till sig själv i positiva termer och fokuserar på det som är bra med den man är och det man har att ge. Det handlar inte om att intala sig själv något. Det handlar om att ändra perspektiv, attityd till och synsätt på sig själv. Bli din egen bästa vän så behöver du aldrig känna dig ensam :)

Ta hand om er!